Lidandet har ökat den senaste tiden. Jag har märkt att jag blivit sjukare och sjukare men har inte sett vad som höll på att hända tills alldeles nyligen. Jag har nu upptäckt att jag håller på att dö!
En långsam jobbig död som smärtar och medför ångest precis såsom all död.
Jag pratar om köttet naturligtvis – köttets.. eller ”jagets” nödvändiga död för Andens fullkomliga liv. Den enda död egentligen som är en naturlig del av livet – och med Livet så menar jag Kristus. Kroppens död är ju nämligen inte något naturligt då människan egentligen var skapad att leva för evigt men blev ”infekterad” med döden. ”Jaget” däremot har ju alltid behövt dö för att verkligen leva. Även före syndafallet för Adam och Eva fanns ju ”jaget”, den egna viljan, möjligheten att välja ”sitt” eller Guds och för dem kostade ju detta val dem just Livet och ledde naturen in i den onaturliga döden.
Detta val förvärrade visserligen ”jagets” ursprungs skick – men i det hela taget så går det ändå att jämföra med sig själv nu då vi lever i en tid då Kristus är kommen och det verkliga Livet ännu en gång är tillgängligt. För även om vi är födda i ett ursprungsskick som är till en början dött, så måste ju även vi efter att har blivit försonade fortsätta dö till viljan av jaget nu när vi återigen mottagit Livet.
Jag talar inte om medveten synd som levs ut i handling, även om argumentet i sig passar i också ett sådant syfte, utan jag talar om döden till de egna motiven, det egna upphöjandet och längtan efter bekräftelse, ära och vinning. Ja mer än så – den egna strävan efter rättfärdighet, strävan efter andlighet, efter Livet.. den egna strävan! Prestationen. Jaget!
I Mirakelfestivalens allra sista predikan sa Peter Ljunggren att om man förlitar sig på det man kan eller tror att man kan hjälpa sig själv så behöver man inte korset – så fruktansvärt att tänka på det uttalandet i sin fulla bemärkelse. Jag vill INTE att korset ska vara utan kraft i mitt liv.
Jag måste dö i mig själv för att verkligen vinna livet. Vad sant Paulus säger det i Fil 1:21 när han säger att ”livet för honom ÄR Kristus och döden en vinst”. Döden av jaget är en fullkomlig vinst! Inte just då man går igenom dödsprocessen kanske – då är den minst lika jobbig som någon död – men faktumet av den döden innebär seger.
Själv är jag ju inne i jagets utdragna dödsprocess. Jag känner hur jag slits på min insida – kan inte hantera mig själv, mina reaktioner och mitt uppförande. Självbehärskningen slutar fungera, just därför att SJÄLV behärskningen håller på att dö. Allting som hölls samman fortfarande av mig själv faller i bitar, och i mitten står jag – en otrevlig, irriterad individ i stort behov av Andens behärskning, Andens reaktioner och uppförande. Den egna kärleken (om det nu finns något sådant. Låt oss säga ”min egen kopia av kärlek”) har spruckit – och Andens sanna frukt blottas. Det var mindre av den än jag hade önskat, men åtminstone börjar det på riktigt nu. Det egna faller sönder. Jag kan inte låtsas. Orkar inte vara god i egen kraft längre.. KAN ju helt omöjligt vara det i alla fall, det kan ingen – och det inser jag först nu egentligen.
Ja, det är en jobbig process döden. Jobbig men nödvändig, för dör inte jag har jag gjort mig oberoende av korset. Det är först när jag dör det finns frihet. Frihet att tjäna Herren, frihet att be på ”rätt” sätt utan jagets enerverande försök att imponera eller muta Gud. Det går i och för sig ganska länge det här andliga ”zombielivet”- då man lever vidare själv fast man egentligen borde ha dött. Men det går inte hur långt som helst. Det är då man måste välja.
Är jag villig att helt dö?
Jag måste för jag vill ha allt.
När jag dör kan äntligen Jesu liv ta vid. Honom för vilket ingenting är omöjligt och vars Ande medför frukter jag tidigare försökt prestera eller kopiera. Då och först då kan jag tjäna Gud i Ande och i Sanning.
Det här är döden som leder till Livet.
Inlägg
