Worst blogger ever!

Jag har kommit på att jag inte alls är bra på att blogga - jag skriver krönikor istället! När jag väl skriver så har jag värsta utläggningen på allting (det har ingen märkt...), jag lovar det skulle bli en bok om jag skrev allt jag tänker om ett ämne jag bloggar om!


Kanske om jag försöker minska fonten lite så ser det inte ut så mycket så orkar folk läsa?.. ;)

Karaktär kommer inte som en blixt från himlen..

Skolan började för en vecka sen och jag känner mig otroligt förväntansfull! Den årskurs jag nu ska gå är en "ledarträning" och kommer innebära en hel del slipandes och utmaningar. Först i våras när en del lärare började pracka på om att jag borde söka till nästa årskurs så visste jag helt seriöst inte vad det skulle vara bra för riktigt. Jag kände visserligen någonstans att jag skulle fortsätta ett år till.. jag bara kände på mig att det skulle bli så tillslut, men jag hade ingen motivering eller ens förklaring till varför jag kände så. Kände inte hunger för något speciellt jag ville utvecklas inom, och jag hade inte upplevt Herrens tilltal om varför jag skulle gå och vad Han hade för syfte med att jag gjorde det. Jag vill inte göra något bara av släntrian!

Så i somras pratade jag med en vän om nästa skolår och han var så otroligt peppad på det här att vi skulle bli tränade som bönegruppsledare, få prova predika och vara i förbönstjänst i själavårdssamtalen. Och visst, allt detta tycker jag också ska bli jätte roligt, men när han sa det så kände jag direkt att njaa, det är inte DET som är min utmaning.
Jag har både lett bönegrupp, predikat och varit i förbön förut (förmodligen mest i egen kraft, men ändå), det ingen uppgift som känns ny eller nervös. Men vad kommer vara min undervisning det här året Herre? Jag vet att jag behöver slipas och förfinas i alla dessa saker, men vad är det som kommer föra mig ut på okänt vatten och förändra min insida? Vad är ditt syfte med att jag går den här årskursen? Vad vill du göra med mig?

Då talade Herren till mig. Han sa att det här året var ett år då jag skulle BLI i karaktär den personen som kan leda en bönegrupp och stå där och predika. Han sa att Han ville göra mig till en person som (förstå mig rätt nu) har "rätt" att stå där och göra alla dom där ledarsakerna som i sig själva inte var någonting jag rädes inför. Direkt påmindes jag om det jag redan väl visste - att jag aldrig tidigare varit "berättigad" (eller lämpad) att stå i de funktioner tidigare som jag ibland har gjort, eftersom jag på ett sätt eller ett annat inte levt i seger eller ens haft en riktigt tro på det jag "predikat". Förstå mig rätt igen nu, jag tror självklart att man som lärljunge bör kliva ut och tjäna före man är "klar". Ett av de sätt jag förespråkar i andlig träning är just att "kastas ut på djupt vatten" och måsta förlita sig på Gud och därmed lära sig att fungera i tro. Men samtidigt kan man inte ha kvar själviskhet eller kompromiss i sitt hjärta när man går in i tjänst! Man måste överlåta sig helt.

Medveten om att mitt liv i många avseenden tidigare varit medvetet hyckleri på grund av ovisshet om seger, så har jag i ett avseende bävat inför att leva i den kallelse Herren lagt på mitt liv. Som hycklare kändes det aldrig riktigt rätt att stå i tjänst (såklart! Och med rätta) och därför har erfarenheterna från det skrikit högt och försökt påverka mig att inte gå in i tjänst över huvud taget. Men när jag väl bestämde mig för ett år sen att lägga min skuldra till verket på riktigt, kosta vad det kosta ville, så var det ju fortfarande det här med karaktären..
För bara för att man överlåter sig till att tjäna Gud så blir man ju inte direkt en person som kan fungera i den tjänst man går in i.

Utmanad av längtan att slipas i karaktären och glad över att ovissheten var över och att Gud hade en plan med det här året, så har Herren lett mig till Efesiebrevet 3 och ordet om att bli "rotad och grundad i kärleken". Jag fick ett nytt djup i det bibelordet - förstod att kärleken är Jesus och att Jesus är Ordet. Alltså betyder det mer än att bli rotad i kärleksrelationen med Jesus. Jag behöver också bli rotad och grundad i Guds Ord- Bibeln. Få in det på min insida tills jag blir rotad i det. Grundad.. stadighet.. karaktär!

Visst är det härligt när Herren talar till en och man får ljus över Hans plan och på vilken väg man ska gå. Men det är relativt lätt för den som följer Jesus att säga JA till det Herren säger att Han vill skapa i en när det målas upp fint med ord som "karaktär" och "kärleken".
-"Storslagen plan det där Gud - det vill jag ha!"
Men det är en helt annan sak att låta honom skapa den genom små vardagligheter och bejaka träningen.. hur svarar jag när karaktärsslipningen väl börjar?

Vi inskrivningen förra måndagen när jag fick höra att vi skulle betala 2500:- första månaden så sparkade känslorna bakut. Jag hade ju vetat någonstans att vi betalade startavgift, men hade lyckets lyckligt förtränga det under året. "Vilken idiotiskt hög summa för en Bibelskoleavgift! SÅ mycket kan det väl inte kosta extra för lite böcker?!" Sen när jag hämtade ut mitt startpaket och såg dom där fåniga blåa namnskyltarna ligga där så kände jag hur jag blev irriterad igen. "Så löjligt att man måste ha på sig de där heela året. De är verkligen stora och har så dum fästanordning. De är ivägen och förstör vilken outfit man än har på sig! ..Och nu kan jag inte smita och skita i att ha på mig den heller som jag gjort alla andra år, för nu i den här årskursen är vi exempel och ledare för de andra.."

I en sådan situation märker man ganska fort att man inte har den där karaktären man idealiserat, och halvt inbillat sig att man redan besitter.
Då kände jag hur Herren talade till mig igen. -"Sa du att du var villig att jag slipar din karaktär det här året? Det är här det börjar.."
Jag omvände mig direkt, och istället för att bli förlägen blev jag faktiskt glad. Glad att Jesus bryr sig så mycket att han inte slösar någon tid utan börjar med mig direkt. Tacksam att han värderar min tillväxt så mycket att Han verkligen tar sig an det han talat om att han vill göra.

Nu är jag ännu mer taggad inför det här året och det Han ska göra. Har börjat fatta att det finns inget tak för vad Herren vill eller kan göra om man har ett villigt hjärta. Begränsningarna sätter jag själv när det blir jobbigt eller då jag blir för bekväm. Men nu har jag sagt mitt JA! Det finns en sån kraft i överlåtelsen och jag har mitt sikte inställt på målet det här året, vill inte stanna av eller ångra mitt ja då vardagen slår an. Nej det här är ett segerår som inget annat! "Skapa hur mycket karaktär i mig du vill Herre - jag är villig att gå igenom slipningsprocessen!"

Zombielivet fungerar ett bra tag..

Lidandet har ökat den senaste tiden. Jag har märkt att jag blivit sjukare och sjukare men har inte sett vad som höll på att hända tills alldeles nyligen. Jag har nu upptäckt att jag håller på att dö!

En långsam jobbig död som smärtar och medför ångest precis såsom all död.
Jag pratar om köttet naturligtvis – köttets.. eller ”jagets” nödvändiga död för Andens fullkomliga liv. Den enda död egentligen som är en naturlig del av livet – och med Livet så menar jag Kristus. Kroppens död är ju nämligen inte något naturligt då människan egentligen var skapad att leva för evigt men blev ”infekterad” med döden. ”Jaget” däremot har ju alltid behövt dö för att verkligen leva. Även före syndafallet för Adam och Eva fanns ju ”jaget”, den egna viljan, möjligheten att välja ”sitt” eller Guds och för dem kostade ju detta val dem just Livet och ledde naturen in i den onaturliga döden.

Detta val förvärrade visserligen ”jagets” ursprungs skick – men i det hela taget så går det ändå att jämföra med sig själv nu då vi lever i en tid då Kristus är kommen och det verkliga Livet ännu en gång är tillgängligt. För även om vi är födda i ett ursprungsskick som är till en början dött, så måste ju även vi efter att har blivit försonade fortsätta dö till viljan av jaget nu när vi återigen mottagit Livet.

Jag talar inte om medveten synd som levs ut i handling, även om argumentet i sig passar i också ett sådant syfte, utan jag talar om döden till de egna motiven, det egna upphöjandet och längtan efter bekräftelse, ära och vinning. Ja mer än så – den egna strävan efter rättfärdighet, strävan efter andlighet, efter Livet.. den egna strävan! Prestationen. Jaget!

I Mirakelfestivalens allra sista predikan sa Peter Ljunggren att om man förlitar sig på det man kan eller tror att man kan hjälpa sig själv så behöver man inte korset – så fruktansvärt att tänka på det uttalandet i sin fulla bemärkelse. Jag vill INTE att korset ska vara utan kraft i mitt liv.

Jag måste dö i mig själv för att verkligen vinna livet. Vad sant Paulus säger det i Fil 1:21 när han säger att ”livet för honom ÄR Kristus och döden en vinst”. Döden av jaget är en fullkomlig vinst! Inte just då man går igenom dödsprocessen kanske – då är den minst lika jobbig som någon död – men faktumet av den döden innebär seger.

Själv är jag ju inne i jagets utdragna dödsprocess. Jag känner hur jag slits på min insida – kan inte hantera mig själv, mina reaktioner och mitt uppförande. Självbehärskningen slutar fungera, just därför att SJÄLV behärskningen håller på att dö. Allting som hölls samman fortfarande av mig själv faller i bitar, och i mitten står jag – en otrevlig, irriterad individ i stort behov av Andens behärskning, Andens reaktioner och uppförande. Den egna kärleken (om det nu finns något sådant. Låt oss säga ”min egen kopia av kärlek”) har spruckit – och Andens sanna frukt blottas. Det var mindre av den än jag hade önskat, men åtminstone börjar det på riktigt nu. Det egna faller sönder. Jag kan inte låtsas. Orkar inte vara god i egen kraft längre.. KAN ju helt omöjligt vara det i alla fall, det kan ingen – och det inser jag först nu egentligen.

Ja, det är en jobbig process döden. Jobbig men nödvändig, för dör inte jag har jag gjort mig oberoende av korset. Det är först när jag dör det finns frihet. Frihet att tjäna Herren, frihet att be på ”rätt” sätt utan jagets enerverande försök att imponera eller muta Gud. Det går i och för sig ganska länge det här andliga ”zombielivet”- då man lever vidare själv fast man egentligen borde ha dött. Men det går inte hur långt som helst. Det är då man måste välja.

Är jag villig att helt dö?

Jag måste för jag vill ha allt.

När jag dör kan äntligen Jesu liv ta vid. Honom för vilket ingenting är omöjligt och vars Ande medför frukter jag tidigare försökt prestera eller kopiera. Då och först då kan jag tjäna Gud i Ande och i Sanning.

Det här är döden som leder till Livet.

Kallelsen - Guds välberäknade "peppsystem"?

Det är så lätt att jämföra sig. Att titta på det man ser med ögat och genom det förklara sig själv icke godkänd. Speciellt när det kommer till kallelsen..

Jag vet inte om ni har märkt det men jag upplever det i alla fall som att Gud alltid har lite ”för” stora planer för en, för stora för att man på något sätt skulle klara av dem. Ja och han verkar ha det för alla dessutom. Det är just det som gör det så lätt att till och från tvivla på den. ”Nä men jag måste ha hört fel.. Det KAN väl inte vara riktigt så Gud menar”..ALLA får ju så stora fina profetsior men det är ju inte så många som man ser att det händer någonting så stort med”. Nej, Gud har säkert något välberäknat ”pepp system” där han säger saker 10gånger större än han planerar för att få en intresserad och motiverad nog att komma den där tiondelen framåt i verkligheten.

När jag sitter på helgens möten börjar det komma ljus på mina tankegångar och jag inser att det är lite så mina tankar har gått de senaste veckorna. Delvis involverad i arbetsuppgifter som inte är helt i linje med min kallelse, har jag i min kortsynthet glidit in i en misstro, en slags oförmåga att tro på att Gud någon gång egentligen sa det han sagt till mig. Vilket egentligen är konstigt för jag har då inget problem med att komma ihåg i detalj synder jag begått för flera år sen – men härliga profetiska ord från himlen verkar vilja försvinna på något mystiskt sätt bara efter några ynka veckor.

Jonathan Conrathe sa något viktigt på sitt sista möte igår. Han sa att om man förlorar blicken på sin kallelse så tappar man motivationen och kraften att fortsätta. Vad sant det är. Det är ju så det har kännts för mig ett tag nu, kraftlös och med lite motivation.

Nu ser jag att det även förklarar på ett enkelt sätt det som hände mig på Rolf Aukes möte i förrgår. Han profeterade över mig angående min kallelse – bekräftade det som finns i mitt hjärta och som profeterats över mig många gånger förut.

När MirakelFestivalen började sökte jag efter ny kraft och motivation, men det var egentligen en bekräftelse av kallelsen jag behövde. Har jag blicken fäst på målet kommer motivationen och kraften att följa.

När Gud kallar håller Han fast vid sitt ord och menar det Han säger, varken mer eller mindre.

Vad är fokus egentligen?

Läste en insändare i Dagen och fick skrivfeber efter det. Insändaren finns på
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=154102 och här kommer lite tankar och reaktioner utifrån den:

Mina tankar efter att ha läst den här insändaren är inte riktade enbart till just den texten angående just Livets Ord vs pingst., utan den får mig att tänka och reagera angående just "äldre" etablerade samfunds reaktioner angående nyare rörelser.
I alla tider har det varit så att förnyelserörelser och väckelsevågor kritiseras hårt i början av de som inte står i den. Så var det med Livets Ord och så var det med Pingstväckelsen. Att det ofta finns nån slags överdrift i början är inte heller ovanligt eftersom de inblandades iver och passion för Jesus inte alltid hunnit balanseras ut med deras erfarenhet och vishet. Detta är heller inget att frukta – bättre att korrigera det som går överstyr än att hålla tillbaka flödet av Guds kraft över huvud taget.

Själv tackar jag Jesus att jag som person inte bedöms för hur jag har handlat eller blivit bemött tidigare genom livet. Tidigare gjorda omdömen om mig hoppas jag verkligen i dagens läge vara felaktiga då jag nu mognat och växt i min vandring med Gud. Hoppet hade med all sannolikhet varit ute om min kallelses öde avgjordes vid första anblicken på mig i tjänst för många år sen. Men vad är det egenligen för skillnad på vår förmåga att förlåta glömma och gå vidare gentemot en människa och gentemot en församling?

Jag får känslan av att de som så tydligt måste göra sin kritik hörd angående andras funktion och verksamhet, gör det för att själva inte av misstag associeras med dem. Men är det så att man automatiskt blir medlem i Livets Ord och allt vad den församlingen står för bara för att man lyssnar och kanske till och med tar till sig några predikningar från dess pastor? Tar inte de flesta församlingar in talare från både kors och tvärs för att få del av just deras kunskap och uppenbarelse på ett visst område - utan att för den delen anamma hela deras församlingsform?

Själv är jag egentligen inte ute efter diskussion – jag vill ha Bibelförankrad manifestation! Där Guds kraft är närvarande där vill jag hoppa i – inte sitta brevid och bedöma. Förankrad i Ordet kan jag lita på att den Helige Ande uppenbarar det som inte är gott för mig, och då förkastar jag helt enkelt detta och behåller det goda. Jag är inte den som längre förkastar en hel person eller ett samfund utifrån att det finns meningskiljaktigheter mellan mig och dess trosåskådning. Författaren i den länkade artikeln skriver ”Är Ulf Ekmans medverkan förankrad enligt de principer pingstförsamlingarna genom åren har varit överens om?” Ja tack Jesus att alla inte följer kyrkotraditionerna genom tiderna! Vart hade vi varit om inte Luther brutit sig loss.. eller väckelsen på Azusa street gått emot strömmen och låtit Guds Ande leda till nyskapande? Visst finns det sår genom både Livets Ords famfart och många andra samfund med - men vad är poängen med att trycka ned och emot nu? Människan har alltid en fri vilja och de som lämnar lämnar på grund av att de är ständiga jagare efter upplevelse, eller för att de var hungriga efter något de inte fick mättat där de var tidigare. Troligen i LO begynnelsen var tillströmmningen lite av båda.
Hur som helst tror jag att mer och mer av sanningen uppdagas genom tiden så att vi ska få en fullare och närmare förståelse av Jesus. Så som det ser ut idag i många samfund händer det till exempel inte så mycket helanden. Detta är naturligtvis inte fokus, men man kan ju fråga sig varför när nu Jesus säger att ”vad vi än ber om i Hans namn ska ske, och att vi ska lägga händerna på de sjuka och det SKA bli friska.” Det står också att ”dessa tecken ska följa de som tror..” och så nämns idel kraftgärningar och helanden. Jag tror att där evangeliet inte syns i sin fulla utsträckning i handling och kraft behövs förnyelse och vidare uppenbarelse!

I matteus står det att ”på frukten ska trädet kännas”.. och det bättre än någonting berättar för mig hur jag ska avgöra vad eller vem jag lyssnar till. Så länge Jesu evangelium predikas så ser jag sen på vilken frukt har deras liv och deras församling? Blir människor frälsta? Blir människor helade och befriade? Finns det utrymme för Guds Andes att flöda och verka som Han vill?
Detta tycker jag är relevanta frågor att ställa till Guds församlingar runt om i sverige.

Jag skriver dessa åsikter utan att vara en LO fan eller någon som håller med Ulf Ekman i allt han predikar eller står för. Jag vill helt enkelt väcka tankar angående att vara så snabb att ta avstånd och bedöma. Som sagt - bättre dyka i och behålla det goda än att missa hela kalaset.