Hej alla!
Kul med så mycket reaktioner på mitt inlägg. Jag ska göra mitt bästa att kortfattat svara på en del av det som sagts och utveckla vidare lite.
För att klargöra: det här inlägget ifrågasatte vare sig ett inspirationsmöte borde kallas väckelse, och definitionen av radikalitet så som vi svenskar kommit att ge innebörd till ordet. Det var inget påhopp på kommuniteter angående dess existens, snarare var det en fråga ifall en kommunitet är definitionen av väckelse? I min åsikt är i alla fall inte det som karaktäriserar väckelse. Sen får vi ju naturligtvis hoppas att det är någonting på gång inom kommuniteterna i Örebro och att väckelse stundar. Jag längtar efter att få se väckelse inom alla lemmar i Kristi kropp!
Jag har inte som intention att dela kristenheten i "för eller emot" kommuniteter för det känns som en synnerligen meningslös debatt. Men jag kan ju inte sticka under stolen med att jag efterfrågar evangelisation inom alla kristna organisationer som sysslar med socialt hjälparbete eller humanitärt arbete. Jag är ingen motståndare till bistånd och hjälp, absolut inte.. men first things first. Vilket uppdrag gav Jesus oss först och främst vill jag tänka.. I alla fall anser jag att hjälp och predikan går hand i hand. Hjälper man massa folk utan att de någonsin får höra om Jesus har man inte hjälpt dem till källan för sin godhet utan bara hjälpt för stunden. (Nu säger jag inte -åk ner till de fattiga och predika utan att hjälpa, men jag säger - att man inte som kristen borde göra tvärtom heller.)
Sen angående kommuniteter är det säkert fint för en del att leva så, men rent teologiskt kan jag inte riktigt se att det sätt att leva speciellt finns att hitta i Bibelns uppmaning till oss, utan mer imiterar en levnadsform som beskrivs i Bibelns tider.
Visst, det står massor om att "lämna allt, dö och släppa taget om allt världsligt" - och många kan behöva gå vägen då man rent praktiskt gör sig av med allt, eller allt inom ett speciellt område för en tid, det kan vara bra för att få "Egypten ut ur människan", men slutligen är inte det ett sätt som Bibeln hänvisar oss att leva. Bibeln uppmanar oss att bli "fria från allt som tynger, speciellt synden", och talar sen om välsignelse och överflöd.
Att bli "fattig" är ett hjärtetillstånd vi behöver komma in i för att kunna leva i det överflöd han har berett för oss.
Radikalitet betyder sannerligen "tillbaka till roten"! Den roten när det talas om tro är naturligtvis ROTEN AV EVANGELIET, tillbaka till själva kärnan, vilket är att predika de goda nyheterna om Jesu död och uppståndelse, göra folk till lärjungar, driva ut demoner, bota sjuka.. Som lärjungarna sa.. "Vi kan inte tiga om det vi har sett och hört!" -DET är radikalt!
Sen till dig som undrade så har jag inte väckt upp någon död alls ÄN men det ligget definitivt inom framtidsplanerna. Jag driver ut demoner vid tillfälle då behov finns - senast i Oslo för 2 veckor sen.
Ha en skön dag!
-Em
26 mars, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
"Sen till dig som undrade så har jag inte väckt upp någon död alls ÄN men det ligget definitivt inom framtidsplanerna. Jag driver ut demoner vid tillfälle då behov finns - senast i Oslo för 2 veckor sen."
Inte Jesus utan du alltså? (skämtar jag vetr vad du menar).
Är det inte lite sådant här som vi hört i alla år, unga säger att vi ska bli radikala, sedan händer ingenting (alltså som de förra generationerna). Hur kommer det sig att det är sådan enorm väckelse (eller vad du vill kalla det) i Sydamerika, Kina osv men inte i Sverige? KANSKE det handlar mindre om radikalitet och mer om bekvämligthet. Om fler gjorde som du så skulle kanske problemet vara löst. Men just nu verkar det som Svenskar är mer upptagna med det som "känns rätt" än det som ÄR RÄTT. Kanske skulle flera behöva göra en resa där de kommer fram till vad de tror och VEM de tror på. Jag tror att tyvvärr är allför många födda in i en kyrklig subkultur och inte födda på nytt (ja de kan ju vara både och iof).
Är det inte så att t om din "underbara" församling har en viss stil och en viss tradition som numera inte är särskilt radikal annat än för de som är vana vid en annan stil.
Just nu verkar det sm om den sk. "Hebreiska rörelsen" är den MEST radikala rörelsen av de alla, de har fel i en hel del saker, men också rätt i betydligt flera frågor än vad de sk. traditionella frikyrkorna har.
/Emma Åström är betydligt smartare än sin lillebror.
Tror det verkligen finns olika sätt att se på radikalitet. För mig handlar hela grejjen, själva kärnan, roten och grunden i budskapet, om en annorlunda livsstil som går på tvärsen med Systemet, med världen. Alltså tänker jag att "first things first" handlar om att vakna upp, vända om och börja vandra på den väg som Jesus stakat ut. Riktlinjerna för det nya livet beskrivs tydliast i bergspredikan. Ett liv i nära gemenskap (såklart möjligt även utanför en kommunitet, men kanske mer ovanligt) ser jag som en uppenbar konsekvens av Jesus budskap, eftersom mycket av hans lära handlar om det interrelationella. Detta är radikalitet för mig.
Det karismatiska som du beskriver är för mig, förlåt min framfusighet, samma gamla vanliga religiositet och inte särskillt speciellt eller radikalt. Fokus på "det övernaturliga", på mäktiga upplevelser och på häftiga stämningar finns i alla religioner. Jag har själv varit mycket aktiv inom denna rörelse, och detta är min upplevelse. Jag tror att helande och sådant har sin plats (jag tor alltså på sånt), men tror inte att detta är kärnan i budskapet. Kärnan är, för mig, att vända om och börja vandra på en annorlunda väg, leva ett liv som utmanar Systemet och som pekar på att en annan värld är möjlig. Ungefär så tänker jag.
"Emma Åström är betydligt smartare än sin lillebror"
... Det sköna är att den enda som påstår något annat är Emma själv.
Men jag ser det hela inte så mycket som en intellektuell hierarki, utan snarare en skiljaktighet i vad för kvaliteter man erhåller... och liknande sådant psykologiskt mumbo-jumbo.
Stay sharp ;)
Hejsan! Intressant inlägg. Själv bor jag i kommunitet, där vi har stort fokus på mission och evangelisation. Hjälparbete och förkunnandet av vår tro är två oskiljaktiga ting, tror jag.
Dessutom tror jag att bibeln förkunnar kommunitetsliv som en framkomlig församlingsväg. Du kan läsa en del inlägg om det på min blogg (en bit ned på sidan).
Skicka en kommentar